Min lille John

Idag har vi sagt hejdå till Jompen. Har inte direkt haft någon relation till honom som vuxen, men när jag var liten tyckte jag jättemycket om honom. Både saker jag minns, och annat som jag fått berättat för mig. Hur jag som 4-nånting la armen om den gamle, tjocka, skäggige gubben med ett slajmigt emaljöga och sa ”min lille John”. Hur jag och min bror satt i knät på honom medan han satt och sov i soffan. Hur jag tyckte om att hänga i hans böjda underarm samtidigt som han lyfte mig upp och ner. I kyrkan blev jag påmind under minnestalet om hur han brukade åka runt i sin lilla bil och reka läget i byn. Jag kom ihåg alla katterna han hade. Han levde under de sämsta förhållandena men katterna fick mat. 

Även om jag aldrig var och hälsade på honom efter att han flyttade till hemmet för 6-7 år sen så var det ändå jobbigt att ta avsked av grannen som var lite som våran morfar när vi var små. Den enda morfarn vi haft närvarande i alla fall. Men 88 år är ändå ett helt liv. Och det är ju så det ska vara. Vid slutet av begravningen började jag tänka på krig och andra ovärdheter som tar livet från folk utan att de fått leva klart sina liv. Det gjorde s å smärtsamt ont i hjärtat. Två tårar för min lille John och hundra tårar för de som gått bort i förtid. De som aldrig får sin egna begravning. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s