Mitt lilla mirakel

En liten throwback på hela vintern… Jag har alltså haft ont i ryggen i två år, och jag sökte hjälp för det i mitten av november förra året. Typ fyra veckor in på min nackspärr som aldrig skäppte.

Att gå tillbaka och läsa om hur ont det gjorde, nu med facit i hand veta att det var ett diskbråck som överraskat mig… Det förklarar ju en del.

Några veckor höll jag igång tills jag inte orkade mer, med hästen. Jag har gått hos osteopat, naprapat, läkare, och till slut fått ett facit, fått ännu fler träningsscheman… Lilla ponnytrollet har i princip stått i ett halvår pga mig. 

Därav inläggstitel, efter en sån här kväll. 

Vi gav oss ut till slut. Jag i gympaskor och fleecebrallor, han i full mundering. Tänkte att jag kanske skulle orka sitta upp lite grann inne i skogen sen, om han kändes lugn. Men jag genomför ju aldrig mina planer som jag tänkt ut dem från början.. Jag satt upp direkt hemma på gårdsplan istället. Sen satt jag där. Och han som inte varit ute ordentligt på 6 månader betedde sig inte alls som han hade haft legitima anledningar till. Han bara skrittade iväg. Som att vi knappt pausat. 

Han kunde hoppat undan för läskiga saker (mentalt understimulerad), han kunde försökt få av mig, han kunde ha varit okontrollerbart taggad till tusen, han kunde vresat på alla sätt. Men han bara gick. Till och med över diket som till min stora fasa var vatten i. Dubbla säkerhetsgrepp, hitta balansen i dressyrsadeln och skänkla på. Och hoppas på det bästa. Han tog ett skutt och det var inte ens läskigt. Sen gick vi vidare.

Två läskiga saker stötte vi dock på. Ett rådjur gick stilla över skogsvägen lite längre fram. Ragge stelnar till, höjer huvet högt och börjar flåsa. Jag sitter av för säkerhets skull. Kopplar om min ”halsring” och leder honom förbi stället där inhet rådjur är kvar. Sen bara puttar jag ner mitt ponnytroll i ett dike och sitter upp igen… Och går vidare, rådjuret helt borta ur tanken.

Traktorer som står suspekt still på åker med bonde hängandes över spridaren med stor vit plastsäck är också läskigt. Nu vet vi det till nästa gång. Bra att ha grimskaft med på färd må jag säga. 

Om gud finns, och om mirakel kan hända, så är han mitt. För det är nog lite ett mirakel att han är som han är och att han är hos mig. Jag tror inte det är Slumpen i alla fall. 

Nu återstår att se hur ryggen mår efter det här imorgon. Jag kryssar dagens sjukgympa och fyller i ”ridning” i den rutan i stället. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s