Tillpassning

Vi har kommit fram. Jag och Baloo. Ingen Bamse. Så många saker som jag planerat efter att det skulle vara vi tre, lika många saker som jag nu måste ställa om i mitt huvud. Tro att det kan bli bra ändå. Vägen fram tills nu har varit jobbigt bara i sig självt, att förlora Bams drog upp reglarna till max gånger 1000.  

Vi kom fram sent igår kväll efter en lång bilresa. Somnade med ont i bröstet och en ångerkänsla på precis allt. Enorm ensamhet, att jag hade kunnat spara Bamsens liv om jag inte flyttat och vad är det jag utsätter Baloo för mitt egoistiska svin, men den känslan har gått över lite idag. Baloo är nämligen en av världens bästa katter. Hon gillar sitt nya hem. Äter, sover, dricker och är sitt vanliga keliga jag. Kanske föll allt på plats för henne när hon fattat vart alla möbler från huset försvunnit till. Dom var obekväma hemma sista tiden. Oroliga eftersom saker blev så drastiskt annorlunda. Hur lyckas någon annars träffa en bilfront i huvudet på min vildkatt som vet e x a k t hur biltrafik fungerar..?

Idag har jag firat midsommar med att kolla på Skam, åkt till Willys och handlat, rastat min katt i koppel på järvafältet samt ätit glass med färsk frukt och chokladsås. Pretty much it.

Förresten gick jag in i en för mig helt ny mataffär. Låg bredvid Willys. Är så enormt klen just nu pga fick hålla mig från att grina över alla intryck jag fick där inne. Det var som att gå in i en ny värld. Eller kanske en hel världs matkulturer, samlad under ett tak. Blev matt över min okunskap, besviken, köpte jordgubbar och tre färskpotatisar och gick ut.


Bamsen fick blommor innan vi åkte. Extra kattmynta. Det är orättvist hur en sån livsglad själ som älskar livet och som verkligen förtjänat livet han fick leva på slutet blir straffad slutgiltigt. Det är lättare för mig nu för jag har ingenting att associera han med här, värre var det i huset. Där han brukade komma trallande längs grusgången, där han jamade från nedervåningen tills jag svarade tillbaka, där han satt i en av stolarna på verandan och alltid hoppade ner och mötte mig när jag kom. Soffan som han kastade sig ner i, huvet först, och tassarna uppåt. Inget sånt finns här, inget mer än min egna längtan från senast jag sov här, när jag önskade hit mina två hjärtan för ingen säng är sig lik utan dem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s