Scrolldag

Vaknade, tog frukost, cyklade i vint till stallet, kom hem och började med att göra ingenting, något som skulle fortsätta resteb av dagen. Om ”ingenting” är att sola, städa, skriva listor, maila, planera och bara allmänt stressa, så är det precis vad jag gjort. 

Igår tog jag mig an lillplutt. Kände för att testa nya underlaget på gårdsplan så jag drog fram en presenning och lite annan bröte innan jag fick ut ponbytrollet. 

En vattenmatta på mitten, fasthålld av två bommar, och fyra pauspunkter.

Hade väl ingen direkt plan, men det blev ganska bra ändå. Han traskade över presenningen i godan ro både på lina och med mig uppepå. Med lite uppmuntran får man han att göra typ vad som..

Salome sa Kolla va söt jag e här i solen i morses. 

Imorgon blir det en dag i ärendenas tecken. Skara och Skövde och Nossebro och kanske Vara också. Ska bl.a kolla om de har några sadlar till mig i Skara. Spännande!

Tjippåhej.

Annonser

Börfday boi

Detta lilla livet, mitt hjärtas prins… 8 maj 2011 kom han till oss, började andas vår luft. Kittys sistfödde, blev ”Ragge” pga lite raggig från dag ett och som senare fick heta Rathbone, ett namn vi aldrig kallat honom. Däremot Råttan (när Kråkan/Eddie var kvar med oss). Numer Ponnytroll. Eller bara Killis. 

Sex år av heart captivity. En ängel vid min sida och delvis i mig. Min själ skrattar och dansar när jag ser honom. 


Vi firade dagen med en spontan idé. Lite hoppning har ingen nånsin gråtit över (så himla osant, jag har grinat massor pga läskiga hinder) så med volten iordninggjord ställde jag in ett hinder och kände att idag är dagen vi hoppar uppsuttet. 

Resultat: hurra vad vi är bra! 

Detta hindret hoppade vi tillslut! 🤗 

Efter att han fått springa lös själv på volten och hoppa lite olika högt i båda varven, fått känn på uppgiften (alltså få bekräftelse och belöning) satte jag mig upp och skrittade och travade över bommar först, sen hindret ovan. Tre gånger. Sista gången blev bra!

Ragge också asnöjd med sig själv och ville trava genom hagen tillbaka till stallet, vilket är thumbs up för en ponnyhäst som normalt har handbromsen dragen. 

Så grattis mitt lilla ponnytroll, sex år längs vägen. Och vi ska fortsätta vandra. Du å ja. 

Han fyller 6 år om 12 dagar

Jag har 11 dagar kvar av att ha en 5-åring i stallet. ❤❤❤ MIN EGNA 5-ÅRING. Han har varit min egna på riktigt i 3,5 månad nu.

Idag följde mamma med oss ut i skogen, efter mina önskemål. 

Drömshuno. 

De där timmarna i stallet och på hästryggen har varit enda stunden idag när jag inte med hela min kropp och energi verkligen  h a t a t  pengar. Allt är fucking knas och ”slå mig hårt i ansiktet så jag får känna att jag lever” är vad precis allt gjort med mig idag. Tack, nog fan lever jag, ingen tvekan om den saken. 

Mitt lilla mirakel

En liten throwback på hela vintern… Jag har alltså haft ont i ryggen i två år, och jag sökte hjälp för det i mitten av november förra året. Typ fyra veckor in på min nackspärr som aldrig skäppte.

Att gå tillbaka och läsa om hur ont det gjorde, nu med facit i hand veta att det var ett diskbråck som överraskat mig… Det förklarar ju en del.

Några veckor höll jag igång tills jag inte orkade mer, med hästen. Jag har gått hos osteopat, naprapat, läkare, och till slut fått ett facit, fått ännu fler träningsscheman… Lilla ponnytrollet har i princip stått i ett halvår pga mig. 

Därav inläggstitel, efter en sån här kväll. 

Vi gav oss ut till slut. Jag i gympaskor och fleecebrallor, han i full mundering. Tänkte att jag kanske skulle orka sitta upp lite grann inne i skogen sen, om han kändes lugn. Men jag genomför ju aldrig mina planer som jag tänkt ut dem från början.. Jag satt upp direkt hemma på gårdsplan istället. Sen satt jag där. Och han som inte varit ute ordentligt på 6 månader betedde sig inte alls som han hade haft legitima anledningar till. Han bara skrittade iväg. Som att vi knappt pausat. 

Han kunde hoppat undan för läskiga saker (mentalt understimulerad), han kunde försökt få av mig, han kunde ha varit okontrollerbart taggad till tusen, han kunde vresat på alla sätt. Men han bara gick. Till och med över diket som till min stora fasa var vatten i. Dubbla säkerhetsgrepp, hitta balansen i dressyrsadeln och skänkla på. Och hoppas på det bästa. Han tog ett skutt och det var inte ens läskigt. Sen gick vi vidare.

Två läskiga saker stötte vi dock på. Ett rådjur gick stilla över skogsvägen lite längre fram. Ragge stelnar till, höjer huvet högt och börjar flåsa. Jag sitter av för säkerhets skull. Kopplar om min ”halsring” och leder honom förbi stället där inhet rådjur är kvar. Sen bara puttar jag ner mitt ponnytroll i ett dike och sitter upp igen… Och går vidare, rådjuret helt borta ur tanken.

Traktorer som står suspekt still på åker med bonde hängandes över spridaren med stor vit plastsäck är också läskigt. Nu vet vi det till nästa gång. Bra att ha grimskaft med på färd må jag säga. 

Om gud finns, och om mirakel kan hända, så är han mitt. För det är nog lite ett mirakel att han är som han är och att han är hos mig. Jag tror inte det är Slumpen i alla fall. 

Nu återstår att se hur ryggen mår efter det här imorgon. Jag kryssar dagens sjukgympa och fyller i ”ridning” i den rutan i stället. 

Wow är det redan tisdag?

Vad händer med tiden? 

I söndags var jag med en av de bästa individerna jag känner, världens bästa Ellen. Första hade hon uppvisning framför jättestor publik som terminsavslutning på danslektionerna hon gått på. Tjejen har makalös taktkänsla, och koordinationen kommer sitta perfekt också så småningom. Efter dansen var det raskt hem och äta lite, sen bar det av igen, till stallet och ridskolan. Hennes första ridskolelektion ever. De andra visste vad de höll på med, kunde rida lätt, visste hur man höll i tyglarna, visste vad en ”skänkel” var osv, men Ellen bara hängde med på noterna och bara imponerade skiten ur mig. Bäst av allt var att trots ett tråkigt missöde i slutet av lektionen att hon kom över det, och ändå log och gav ponnyn Pepzie en kram innan vi åkte därifrån. Nu får vi träna hemma på Salome tills nästa ridskolelektion, så vi kan allt om lättridning, lättsits och mantag. 

Igår gick jag hem från stallet efter att det börjat mörkna… Inte så konstigt att Lekåsa känns som döden ibland, när det uppenbarligen gömmer sig Dementorer ibland molnen..

Redan tisdag. Om två ån halv dag ska jag jobba igen. Över heeela påsken. Life håller på att ta sig, life is gonna be good soon👍

Påwnie tajm

Idag gjorde vi nåt vettigt, till slut. Jag pallade upp transporten och slog upp dörrarna. Vanlig lastträning kändes för basic så jag tänkte att vi minsann borde prova utan ramp. Min Ragge ba okej men du har väl godis? Ah men dåså, inget mer snack om saken, let’s doris. 

Lite läskigt på ut dock, backa ner för ett avgrundsstup liksom? Men ävem det grejade han.

Sen gjorde vi tre små språng på ett hinder. De tog han på trav noll-fart… Men han gjorde det gärna, så länge belöningen kom sen. 

Nu har vi i alla fall gjort NÅT. Nu kan jag fortsätta ha avställd häst och bruten rygg i några veckor till. 

Ponnytroll

Min bästis har fått ett nytt smeknamn. För han ÄR ett ponnytroll. Allt håååår. Skäggig kille. 

Vi red ut idag. Ut! En heeeelt ny väg vi aldrig gått förut, igenom en öde gård, och min älskling gjorde inga utfall alls. Jag kände hela hans energi under mig i direktkontakt, men han valde att inte spela ut i det han nog instinktivt skulle vilja. För att jag satt på hans rygg, utan sadel, så höll han sig. Annars hade han nog helst velat gå en helt annan väg. ❤

Nu känner jag nog att jag snart är redo att börja rida igen för första gången sen oktober/november… Fick träningsprogram från naprapaten igår som jag ska köra helst minst fyra gånger i veckan. Hoppas på mirakel. 

Gentleman. Uppfostrad bland starka märrar.