All these words I don’t just say…

Min ponny och jag har två themesongs. 

Den ena, fylld med bubblig energi som man får när man är kär och inte tänker sluta va kär, nånsin. Den andra, fylld med orubblig styrka om vad man kan vara som en enhet tillsammans, oavsett vad. 

Den första går typ så här:

You’re making me live. Whenever this world is cruel to me I’ve got you to help me forgive. You’re making me live now, honey, you’re making me live. You’re the best friend that I’ve ever had. I’ve been with you such a long time – you’re my sunshine, and I want you to know that my feelings are true, I really love you.

Den andra, mer än 25 år gammal men en riktig färsking i jämförelse med den första. Texten är oslagbar. Precis som min och min ponnys relarion. 

So close no matter how far. Couldn’t be much more from the heart. Forever trust in who we are and nothing else matters. Never opened myself this way. Life is ours, we live it our way. All these words I don’t just say. And nothing else matters. Trust I seek and I find in you, everyday for us something new. Open mind for a different view and nothing else matters. 

Hov i hand ska vi vandra genom livet, skita i vad folk säger, vad folk gör och vad dom vet, tro på oss själva och möta nya utmaningar till tonerna av Queen och Metallica. Jag ser regnbåge i horisonten och i min bild har även Ragge ett glittrande sken som lyser upp vår väg där vi går. 

Jag saknar oss.


Annonser

Hemma och biter ihop.

Vaknar för andra dagen i rad med illamående och huvudvärken från helvetet. När det inte gått över till kl 11 ringer till jobbet och kollar läget om jag kan få krångla till det med nån slags ändring i schemat. Skulle jobbat 12-19.20 men nu behöver jag inte komma in förrns kl 16. Borde klara av det bättre. 

Så nu blir det soffan till 15.30, sen jobb, sen direkt till stall, sen direkt hem och i säng. 

Lite bilder från veckan som varit.



Time flies

Imorgon händer det äntligen. Framtiden är så enormt läskig samtidigt som jag verkligen längtat efter det här. Ragge kommer upp. Har i flera dagar förberett våra utrymmen i stallet och fixat med hans tillfälliga hage. Nu är det nästan helt klart.  Är redo, även om jag typ aldrig kommer bli redo. 

Hamnade av en slump på ett av mina gamla youtubekonton och gick igenom vartenda ett av videorna på mig och Salome. Minns varenda ett av tillfällena. När Ragge nu kommer hit kommer tyvärr slutet av Salome-eran. Hon har en sista uppgift kvar, min gamla dam, och det är att styra upp den nya flocken med Ragge borta och den nya ponnyn kommer. Sen… Slut.

Kanske värt att satsa på GP med Ragge bara så att jag får kunna sätta ihop en kür till olika Hansonlåtar?

New forest – varmblod – halvblod – ridponny. Linus, Boyen, Salome, Ragge. Jag började på den gamla gaaamla ponnyn, fick sen ta över en travare och efter det sa jag att nu vill jag ha en riktig häst. Skaffade Salome. Insåg snabbt att det inte var lika kul att slå uppifrån som jag trott, och jag kanske har gjort den grejen färdigt nu. Min riktiga häst Salome och jag i 13,5 år nu. Sen har jag återgått till lite mindre flashig häst, alltså ridponny. Inte helt okej som vuxen ryttare ändå, och det är där vi kommer och slår underifrån once again. Från att ha haft en riktig häst, helt färdig och högutbildad, har jag nu från day one fostrat den där lille till någonting underbart.

Mitt lilla projekt, min lilla pärlepojk. 

Vi har så lång väg kvar att vandra, och efter ett år av stilla vatten och ett halvår ifrån varandra kan vi från och med imorgon börja ta tag i våran framtid på riktigt. 

Scrolldag

Vaknade, tog frukost, cyklade i vint till stallet, kom hem och började med att göra ingenting, något som skulle fortsätta resteb av dagen. Om ”ingenting” är att sola, städa, skriva listor, maila, planera och bara allmänt stressa, så är det precis vad jag gjort. 

Igår tog jag mig an lillplutt. Kände för att testa nya underlaget på gårdsplan så jag drog fram en presenning och lite annan bröte innan jag fick ut ponbytrollet. 

En vattenmatta på mitten, fasthålld av två bommar, och fyra pauspunkter.

Hade väl ingen direkt plan, men det blev ganska bra ändå. Han traskade över presenningen i godan ro både på lina och med mig uppepå. Med lite uppmuntran får man han att göra typ vad som..

Salome sa Kolla va söt jag e här i solen i morses. 

Imorgon blir det en dag i ärendenas tecken. Skara och Skövde och Nossebro och kanske Vara också. Ska bl.a kolla om de har några sadlar till mig i Skara. Spännande!

Tjippåhej.

Börfday boi

Detta lilla livet, mitt hjärtas prins… 8 maj 2011 kom han till oss, började andas vår luft. Kittys sistfödde, blev ”Ragge” pga lite raggig från dag ett och som senare fick heta Rathbone, ett namn vi aldrig kallat honom. Däremot Råttan (när Kråkan/Eddie var kvar med oss). Numer Ponnytroll. Eller bara Killis. 

Sex år av heart captivity. En ängel vid min sida och delvis i mig. Min själ skrattar och dansar när jag ser honom. 


Vi firade dagen med en spontan idé. Lite hoppning har ingen nånsin gråtit över (så himla osant, jag har grinat massor pga läskiga hinder) så med volten iordninggjord ställde jag in ett hinder och kände att idag är dagen vi hoppar uppsuttet. 

Resultat: hurra vad vi är bra! 

Detta hindret hoppade vi tillslut! 🤗 

Efter att han fått springa lös själv på volten och hoppa lite olika högt i båda varven, fått känn på uppgiften (alltså få bekräftelse och belöning) satte jag mig upp och skrittade och travade över bommar först, sen hindret ovan. Tre gånger. Sista gången blev bra!

Ragge också asnöjd med sig själv och ville trava genom hagen tillbaka till stallet, vilket är thumbs up för en ponnyhäst som normalt har handbromsen dragen. 

Så grattis mitt lilla ponnytroll, sex år längs vägen. Och vi ska fortsätta vandra. Du å ja. 

Han fyller 6 år om 12 dagar

Jag har 11 dagar kvar av att ha en 5-åring i stallet. ❤❤❤ MIN EGNA 5-ÅRING. Han har varit min egna på riktigt i 3,5 månad nu.

Idag följde mamma med oss ut i skogen, efter mina önskemål. 

Drömshuno. 

De där timmarna i stallet och på hästryggen har varit enda stunden idag när jag inte med hela min kropp och energi verkligen  h a t a t  pengar. Allt är fucking knas och ”slå mig hårt i ansiktet så jag får känna att jag lever” är vad precis allt gjort med mig idag. Tack, nog fan lever jag, ingen tvekan om den saken. 

Mitt lilla mirakel

En liten throwback på hela vintern… Jag har alltså haft ont i ryggen i två år, och jag sökte hjälp för det i mitten av november förra året. Typ fyra veckor in på min nackspärr som aldrig skäppte.

Att gå tillbaka och läsa om hur ont det gjorde, nu med facit i hand veta att det var ett diskbråck som överraskat mig… Det förklarar ju en del.

Några veckor höll jag igång tills jag inte orkade mer, med hästen. Jag har gått hos osteopat, naprapat, läkare, och till slut fått ett facit, fått ännu fler träningsscheman… Lilla ponnytrollet har i princip stått i ett halvår pga mig. 

Därav inläggstitel, efter en sån här kväll. 

Vi gav oss ut till slut. Jag i gympaskor och fleecebrallor, han i full mundering. Tänkte att jag kanske skulle orka sitta upp lite grann inne i skogen sen, om han kändes lugn. Men jag genomför ju aldrig mina planer som jag tänkt ut dem från början.. Jag satt upp direkt hemma på gårdsplan istället. Sen satt jag där. Och han som inte varit ute ordentligt på 6 månader betedde sig inte alls som han hade haft legitima anledningar till. Han bara skrittade iväg. Som att vi knappt pausat. 

Han kunde hoppat undan för läskiga saker (mentalt understimulerad), han kunde försökt få av mig, han kunde ha varit okontrollerbart taggad till tusen, han kunde vresat på alla sätt. Men han bara gick. Till och med över diket som till min stora fasa var vatten i. Dubbla säkerhetsgrepp, hitta balansen i dressyrsadeln och skänkla på. Och hoppas på det bästa. Han tog ett skutt och det var inte ens läskigt. Sen gick vi vidare.

Två läskiga saker stötte vi dock på. Ett rådjur gick stilla över skogsvägen lite längre fram. Ragge stelnar till, höjer huvet högt och börjar flåsa. Jag sitter av för säkerhets skull. Kopplar om min ”halsring” och leder honom förbi stället där inhet rådjur är kvar. Sen bara puttar jag ner mitt ponnytroll i ett dike och sitter upp igen… Och går vidare, rådjuret helt borta ur tanken.

Traktorer som står suspekt still på åker med bonde hängandes över spridaren med stor vit plastsäck är också läskigt. Nu vet vi det till nästa gång. Bra att ha grimskaft med på färd må jag säga. 

Om gud finns, och om mirakel kan hända, så är han mitt. För det är nog lite ett mirakel att han är som han är och att han är hos mig. Jag tror inte det är Slumpen i alla fall. 

Nu återstår att se hur ryggen mår efter det här imorgon. Jag kryssar dagens sjukgympa och fyller i ”ridning” i den rutan i stället.