All these words I don’t just say…

Min ponny och jag har två themesongs. 

Den ena, fylld med bubblig energi som man får när man är kär och inte tänker sluta va kär, nånsin. Den andra, fylld med orubblig styrka om vad man kan vara som en enhet tillsammans, oavsett vad. 

Den första går typ så här:

You’re making me live. Whenever this world is cruel to me I’ve got you to help me forgive. You’re making me live now, honey, you’re making me live. You’re the best friend that I’ve ever had. I’ve been with you such a long time – you’re my sunshine, and I want you to know that my feelings are true, I really love you.

Den andra, mer än 25 år gammal men en riktig färsking i jämförelse med den första. Texten är oslagbar. Precis som min och min ponnys relarion. 

So close no matter how far. Couldn’t be much more from the heart. Forever trust in who we are and nothing else matters. Never opened myself this way. Life is ours, we live it our way. All these words I don’t just say. And nothing else matters. Trust I seek and I find in you, everyday for us something new. Open mind for a different view and nothing else matters. 

Hov i hand ska vi vandra genom livet, skita i vad folk säger, vad folk gör och vad dom vet, tro på oss själva och möta nya utmaningar till tonerna av Queen och Metallica. Jag ser regnbåge i horisonten och i min bild har även Ragge ett glittrande sken som lyser upp vår väg där vi går. 

Jag saknar oss.


Annonser

Oväntat  

Har haft en tuff helg. Jag vaknade tidigt och var vid gott mod men det dröjde inte många timmar innan jag grejer hände som tog hårdare på mig än jag nånsin hade kunnat tro att de skulle kunna göra. Så resultatet blev en släpande matthet, igår och idag.

Bäst under helgen var såklart Ida-Lee. En helt fantastisk vän. Second best var spelningen vi höll på att missa hela pga fucked up weekend, men lyckades ändå komma fram innan allt var över. Spelningen med Immunförsvaret på Bar Brooklyn. Som ”bara” var föris åt The Tarantula Waltz, men jag där låg aldrig mitt fokus. Underbart och härligt att få se bandet med det strutsbeklädda albumet live igen.

Tredje bäst var hur jävla stolt jag är över mig själv som nu kört bil ”i” Stockholm. Nåt jag sagt att jag aldrig vill göra. Ingenstans vill jag köra där det går att ta sig på annat sätt. Men det blev som det blev, och det gick orimligt bra trots att gps och vägskyltar var oense. 

100 timmar bakom ratten och på tåget är snart till ända. Snart…

Något att ta på

Jag minns inte hur många ex som släpptes av Adam Tenstas Last Days of Punk, 250 eller 500, och det spelar ingen roll för nummer 50 står hemma hos mig. 

Nu gör Lundin samma grej. Typ. Både Suedi och Välkommen Hem EP:na finns ju och har alltid funnits uppe för allmän lyssning på alla plattformar, till skillnad från LDOP som var nån slags in between album som vinyl-släpptes några år senare utan att ha varit publik innan. 

Jag avskyr utvecklingen som blivit när alla fysiska skivor försvunnit. Man släpper sitt album eller EP digitalt och sen var det det. Om jag gillar något vill jag ha det. Kunna ta på det. Jag vill känna att jag bidragit till den artisten eller bandets fortsatta framfart i musikvärlden. Genom att köpa det den säljer. Därför är det mindre viktigt för mig att supporta multimiljonärsband som t.ex Metallica genom att köpa deras skiva. De har så de klarar sig. Det jag däremot vill är att de ska komma tillbaka till Sverige igen och igen och igen så därför ser jag till att lägga pengakrutet på att gå på konserter. 

Svenska akter, förmodligen de flesta förutom Hellström och Kent, kan inte lita på att framgången håller i sig av sig självt. Så om jag vill att mina favoriter ska kunna fortsätta hålla på och leverera det jag vill ha, då får jag bju till. 

Sen finns det ett problematiskt mellanläge. Som Lundin här. Hans två EP:s är nu tryckta i 1000 numrerade exemplar. Han kommer inte ha några problem what so ever med att sälja slut dem. Men ändå känner jag att en av de där skivorna är mina. Den där vinylen innehåller en era. Eller ett år av awesomeness som jag vill behålla kvar i fysiskt format. 

Om en vinyl ligger på posten på väg hem till mig? Nä. Om nån är på väg in i butik och plocka upp en åt mig. Nä. Det är på riktigt knas. Önskar jag kunde hört av mig och sagt ”håll en till mig!” men vem fan gör sånt eller? Folk som tror att dom är nåt.. Jag hoppas de finns kvar en liten stund så även jag får chansen. Otajming deluxe.

Nåt kommer brännas ner

”Det fanns en tid då ingenting kändes som mycket mer
Är det här allt tror jag nog att jag vänder om”

Igår körde jag hem på 4 timmar och 45 minuter. Det ska ta 4:08. Anledning? Snö och allmänt låg hastighet över lag. Körde inte över 100 km/h en endaste gång på 40 mil och lyckades få ner genomsnitt-bränsleförbrukningen massor! Som jag brukar säga, tid har jag massor, inte pengar. 

”Igår var jag högst upp, imorgon är jag nedanför
Jag ser inga gnistor slå ifrån min egen glöd
Jag vill känna mer, se mer än jag ser
Nåt kommer brännas ner
En miljon på banken, men ingenting att leva för”

Om 1,5 vecka gör jag en ny resa.

”Inget ljus utan mörker, jag står i mitten nu”

http://open.spotify.com/track/16ibXt0ctLmYgrlMFoAWDa

Trasig for lajf på roadtrip

Igår var jag hos läkaren och fick titta på min kropp i genomskärning. Resultatet av magnetröngen. Det var inte cancer och jag slipper stelopereras. En annan typ av operation kan vara ett alternativ men det var högst ovanligt. Men jag är fr.o.m nu kroniskt sjuk i ryggraden. Trasig på två ställen, eller fyra beroende på hur man ser det, och den kommer aldrig att bli frisk för den kan inte laga sig själv. Så ändå bottennapp. Måste nu hitta ”rätt form av träning” för att avlasta allt som gör ont. Positivt är att jag har videoklipp i mobilen på min ryggrad. Och en del av min hjärna! Ändå ganska tufft. 

Så är man där, man vill inte umgås med nån, men man vill inte vara själv… 

Spontanåkte till Örebro på kvällen för att gå på spelning. Behövde tänka på något annat. Fyra timmar i bilen, plus en hel natt ståendes på ett nattklubbsgolv, det är inte vad jag ska klara av med den här sargade kroppen men jag trotsade det och tänkte att jag får förlita mig på stödet från min ryggplatta. Som jag så klart glömde hemma och det kom jag på när jag åkt så långt att jag inte kunde vända hem. En riktigt lång natt blev det. 

Men spelningen var bra, den gjorde det den skulle. ❤❤❤

Kan vi addera konsertpublikdeltagande till sjukgymnastik? För i så fall kommer jag sköta den exemplariskt…